Det var inget att göra åt. S ville stanna kvar i skogen istället för att äta lunch. Jag valde att stanna jag också. En stund. Korgarna var redan överfulla.
Värdens löfte om att det var mer svamp än någonsin verkade stämma. Vi var på den årliga svampplockarhelgen. Det var helt löjligt mycket svamp, redan på den "dåliga" sidan.
Vi tänkte fortsätta efter lunch och ett helt magiskt löppass på helt tomma skogstigar. Ett magiskt löppass som genererade en näve kantareller jag glatt släpade på sista kilometern. Jag valde att rensa svamp och S gav sig iväg på långtur. Nu hade vi tillräckligt.
"Bara en kort stund!" lovade vi när vi tog en sväng till det bra stället. Vi tog med en liten påse och lovade komma tillbaka när den var full.
Först såg vi ingenting. Sen såg vi allt. Vi trampade på de små och mindre vackra svamparna för att komma åt de stora och fina. Vi gjorde en regel om att bara plocka svamp med hatt större än fem cm. Det hjälpte inte. 20 minuter senare var påsen full.
"Jag tänker inte gå hem!" sa jag.
S började gå med påsen i handen. Nu var bägge mina händer fulla och jag följde också med. Det svider fortfarande att jag behövde lämna svampen bakom mig.
Galen svampdag. Lång kväll i gott sällskap. Den svampsoppan glömmer man inte i första taget.
Åtta kvadrameter av vardagsrummet har agerat torkutrymme åt trattkantareller och röd-gul trumpetsvamp. Det finns numer även syltade trattisar i kylskåpet. Bring on the hjortstek.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar