via ferrata på höga kusten

I jakten på den perfekta våfflan hörde jag talas om att fiket på toppen av Skuleberget låg väldigt bra till. Det finns några olika vägar att ta på vägen dit; linbanan, gångstigen eller vita, röda och svarta Via Ferrata-leden. Den svarta har tydligen ett 18 meters överhäng vilket gjorde att vi valde den röda som beskrivs som något luftigare än vad den vita (för 4-82 åringar) är.

Luftig är en riktigt bra beskrivning, kanske något för luftig om man inte är van att klättra, eller inte är helt förtjust i höjder. S var med och tog sig också upp för den röda vilket imponerade stort på mig.

Luftig och perfekt gräddad är också en bra beskrivning av våfflan vi tog på toppen - serverad med sylt och grädde som sig bör. Väl värd klättringen.

850 höjdmeter runt knuten

Bara någon mil från sommarstugan finns det en liten bergsknöl på 273 meter. Jag cyklade upp där för 10-12 år sedan innan jag slutade cykla. I år tänkte jag upprepa detta och samtidigt leta fler stigar runtom.

Från parkeringsplatsen är det 3200 meter upp till toppen, varav mycket är klättring med ibland uppåt 20% lutning. Jag var nästan ensam på berget. Jag vet inte vem som blev mest förvånad; hon som körde häst och vagn nedför berget, eller jag som med maxpuls trampade uppåt.

Utsikten från toppen över stora delar av Höga Kusten är väl värd ansträngningen och som grädde på moset får man nästan 700 meter lång singletrack ned på ena sidan. Regnet tidigare i veckan hade gjort rötter och stenar slippriga, trots det fastnade leendet permanent redan efter 50 meter.

Nedanför stigen kan man välja att cykla upp igen, eller bomba nedför grusvägen till bromsarna glöder för att sedan cykla upp igen. Jag valde grusvägen för den fantastiska utsiktens skull.

Väl nere insåg jag att jag behövde cykla upp igen för att cykla ned på baksidan längs den stig som för tio år sedan var helt igenväxt, men som nu borde vara lite upptrampad eftersom det går en vandringsled där.

Betydligt mer upptrampad, dock var det vissa partier som John Bauer-skogen hade tagit över helt. Det är helt magiskt att cykla (knappt ett tramptag) ned längs denna stig, med träden tätt inpå och mossbeväxta stenar bara precis utanför stigen. Det är stigen som gäller, annars är det ren urskog, knappt gåbar till fots. Leendet från de två klättringarna och 700 meter singletrack blev bredare och mer permanent.

Tätt bevuxen stig med osynliga hala stenar gjorde oundvikligen att jag fick stifta närmare bekantskap med vegetationen. Vid ett tillfälle satte jag näsan rätt ner i ett lodjursspår (med vis sannolikhet) jag först trodde var en björntass med tanke på storleken.

Efter nästan tre kilometer nedförskörning med fingrarna på bromsarna kommer man ner till en liten vik med badmöjligheter längst in efter att ha följt en skogsväg ytterligare några kilometer. En riktigt bra utflykt för dagen som lämnade träningsvärk i både ben och händer.

Totalt sett 850 höjdmeter på några timmar vilket är godkänt i Sverige. Det finns fler liknande berg i närheten av stugan, men eftersom jag stökade till hälsenan med löpning får det i bästa fall vänta till senare i sommar, eller nästa år.

Jag blir mer och mer kompis med nya cykeln. Jag tar mig ned för stigar jag inte ens försökt på den andra cykeln, utan att känna mig otrygg alls. Nedförsbackar hjälper den mig verkligen. Uppför är jag fortfarande inte helt nöjd med att behöva flytta fram så långt när det blir brant, det är svårt att få en riktigt avslappnad sittställning då.

surdeg och TdF

Idag tackar jag Skogs-Hildas för nybakta källarfranskor, dinkelbröd, välbryggt kaffe och en av de absolut bästa finska pinnar jag ätit någon gång.

Utöver att servera godfika låg det även placerat tillräckligt nära civilisationen för att jag skulle kunna titta på en klart spännande etapp av Tour de France på telefonen. Det tackar jag också för.

I andra nyheter fyndade S en golvkruka från Upsala-Ekeby på auktion. Bra inropat, de andra hade inte en chans.

dalarna by day

För att göra av med allt spring i benen från den mängd kokkaffe det bjuds på i Dalarna, anordnas det mörksuggejakter med jämna mellanrum. Jag valde en cykelbaserad, där väderleksrapporten lovade regn under de tre till fyra timmar jag räknade med att hålla på.

Loppet inledde med lite klättring upp till Vidablick där jag tror alla cyklade om mig när jag tog det lite lugnt för att känna på mitt ömma knä. Väl uppe utan knäkänningar kunde jag trampa på bra och njuta av de fina stigarna, samt nedförskörningen på andra sidan där jag kom upp i maxfarten 53 km/h.

Jag kände mig pigg i benen hela tiden och tappade i god ordning placeringar på fartsträckorna som jag tog igen på  skogstigarna. Det var långa partier med underbara stigar, både med och utan rötter. Större delen av Rättvik måste varit ute och hejat på vilket gav en otroligt trevlig stämning.

Strax efter Östbjörka stod sambo med släkt och hejade på, och dit återvände jag efter loppet för en massa god mat och första koppen kaffe för dagen. Jag glömde på morgonen och hade för bråttom genom den enda kontrollen som serverade kaffe.

Efter Östbjörka piggande jag till i några km innan det blev bensinstopp med åtta kilometer kvar. Energigel med koffein nedsköljt med sportdryck samt att hänga på någons hjul ett tag gjorde att jag helt plötsligt med några kilometer kvar piggnade till och kunde börja cykla förbi trött efter trött person. Bra för självförtroendet att plocka placeringar på slutet, även om det förmodligen innebar att jag kunde ha cyklat fortare.

Det var bara de snabbaste i tävlingsklasserna som fick tag i en mörksugga, däremot hade S syster A hade sett till att jag fick en mörksugga ändå.

Jag fick ut allt jag behövde av den dagen; trötta ben, en mörksugga, en medalj och några glas favoritvin.

dalarna by night

Med fiol, utan skor.

Till Dalarna åker man delvis för kokkaffets skull. Kokkaffet behövs för att hålla igång på kvällsaktiviteterna, såsom den spelmansstämma vi hängde på förra torsdagen.

De flesta hade bytt ut sina Converse mot dansskor.

Det var lätt mer drag än det var på Big 4 i Göteborg häromveckan, med samma blandning av människor, men kanske mer tonvikt på bra dansskor istället för rätt konsert-tshirt.

Spelmän och spelkvinnor överallt.

nya och gamla maskiner

Jag sprang en sväng igår och behövde därför trampa ur benen inför helgens cykellopp. Det finns en mängd grusvägar runt Mora och jag började följa en av dem med avstickare in på alla små avkrokar jag hittade. Följer man tillräckligt många grusvägar i trakterna runt Mora hittar man rostiga maskiner.

Varken björn eller varg den här gången heller. Det blev inte speciellt många höjdmeter att lägga till de få jag har för att nå 21125 meter innan 24/7.

smultroncykling och höjdmeter

Det är bara en vecka kvar till Mörksuggejakten, med alltför få mil i mtb-benen. Jag missade gårdagens genomkörare eftersom mitt knä är gnälligt och jag är lite långsam. Idag siktade jag på Fornstigen igen för att se hur den är i torrt väder till skillnad från förra veckans lerfest.

Det blev smultroncykling. Hela skogen luktade smultron. Var jag än trillade någonstans fanns det smultron att trösta sig med. Min nya röda tröja matchade smultronen perfekt. Smultron stora som jordgubbar.

Vägen till Fornstigen gick runt Äppelviken och Nockeby. Det är förvånansvärt hur många branta backar det finns där. Backarna tänkte jag skulle ge en fingervisning om hur mycket jag måste cykla för att klara av Raphas nya utmaning; 21125 meter klättring mellan 2-24 juli. Jag är inte helt övertygad om att utmaningen är gjord för mtb-cyklister i Stockholm. Vissa fuskar genom att åka ner till Mont Blanc. 582 höjdmeter kom jag upp till idag vilket innebärs 40 dagars cyklande. Äh.