av Christopher McDougall till mig. Fantastisk bok om en mexikansk indianstam med (i stort sett barfota) superlöpare. Något trött på de skador jag dragit på mig under åren med löpning, grep jag det lilla halmstrået som barfotalöpning innebär.I vanlig ordning började jag springa först, den här gången med barfotalöpning i Central Park, och läste på sedan. Några timmars research, och många samtal med C, senare hade jag hittat ett träningsprogram för att börja med minimalistisk löpning. Hela programmet bygger på att man börjar med att springa barfota och låter kroppen långsamt vänja sig, utan att ha skyddande skor. Teorin är att fotsulorna sätter stopp innan muskler, senor och leder gör det, samt att man utnyttjar fötternas nerver till ge feedback till kroppen om man gör rätt eller inte.
Första månaden spenderade jag med att göra olika fotövningar, tex dra matta över golvet, och att springa barfota på plats. Första gången endast 3x15s vilket kändes något fånigt. Fötterna blev långsamt starkare och det var dags för första löppasset barfota, vilket som sagt skedde i Central Park i NY. Efter det utökade jag med ca 200 per löppass, två till tre gånger per vecka, mestadels på löpbana. På grund av den del resande under våren har jag inte riktigt kunnat hålla planen och har på senare tid gått över till barfota på asfalt, vilket gjorde att jag gick ner från 2000 m till 1000 m, för att nu kommit upp till 1800 meter asfalt utan några problem.
Glad i hågen gick och jag köpte ett par svarta FiveFingers KSO
. Jag lyckades hålla mig en hel dag innan jag drog på mig dom och inledde med 3000 meter på grus och asfalt. Förutom att det ser helt groteskt ut med tårna spretande åt alla håll, tror jag att mina skenben inte riktigt tålde det löppasset. Där står jag nu, idag blir det istället skogslöpning med mina Inov-8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar